lördag 27 augusti 2016

Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet - Mrs. E hade helt rätt

Tidigare i sommar var jag med i en bokkedja - man skulle skicka en bok till en person och sen skulle man - i teorin - få många fler böcker i sin egen brevlåda. Riktigt som det var tänkt blev det förstås inte - jag hoppades på att åtminstone få en bok tillbaka och blev riktigt glad när jag fick hela tre stycken (enligt konceptet skulle man förstås få många fler, men det där med kedjebrev funkar ju sällan...).

Den här snyggingen kom från Mrs. E på What You Readin? och eftersom det är en bok som Mrs. E älskar blev jag förstås nyfiken.

Och hon hade ju helt rätt.

Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet av Eva Rice är mysig läsning och jag gillar den engelska femtiotalsmiljön, speciellt när huvudpersonerna befinner sig i London på olika klubbar och fester, eller på det anrika familjegodset Magna. 

Boken handlar om artonåriga Penelope som i bokens inledning får en ny väninna i Charlotte - deras möte får Penelopes liv att snurra i en helt ny riktning. Det är cocktailpartyn och rockkonserter, men också tebjudningar, svartsjukedramer, vackra klänningar, kärlek och storslagna engelska trädgårdar. Mycket att charmas av alltså. 


Titel: Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet
Författare: Eva Rice
Översättare: Lisbet Holst
Utgivningsår: 2007
Förlag: Norstedts Pocket


onsdag 24 augusti 2016

De nominerade till Sveriges Radios novellpris och längtan efter en novellutmaning

Nu står det klart vilka fem författare som har skrivit novellerna som har möjlighet att vinna Sveriges Radios novellpris 2016:

Neftali Milfuegos, Det är midsommarafton
Karolina Ramqvist, Den fria rörligheten
Olivia Bergdahl, Hjälten Josef Schultz på fotografiet
Mara Lee, Mitt namn betyder liv
Pooneh Rohi, Segraren

Från och med måndagen den 29 augusti går det att lyssna på novellerna i P1- en varje dag, klockan 11.35 och 19.35, och också när man vill på Sveriges Radios hemsida

Sen är det lyssnarna som avgör vem som ska vinna. För att se hur man gör för att rösta, klicka här. Novellpriset delas ut på Bokmässan i Göteborg.

Det här får mig att bli väldigt sugen på att knåpa ihop en ny Läs en novell-utmaning. Vad säger ni? Visst ska vi läsa noveller i höst?



tisdag 23 augusti 2016

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Långt om länge har det nu blivit av att jag läst Svetlana Aleksijevitj, 2015 års Nobelpristagare i litteratur.

Jag har faktiskt dragit mig lite för det eftersom hennes böcker (på grund av innehållet) verkar så tunga att ta sig igenom. Så dök Kriget har inget kvinnligt ansikte upp som det senaste valet i bokcirkeln jag är med i och jag fick den spark i baken som jag tydligen behövde för att komma igång.

Boken bygger på hundratals intervjuer som Aleksijevitj genomfört med kvinnor som stred under andra världskriget. Ungefär en miljon kvinnor kämpade i den sovjetiska armén och de kunde ha alla möjliga uppgifter och befattningar: kulspruteskyttar, piloter, spanare, sjukvårdare, ingenjörer, krypterare, stridsvagnsförare...

De kvinnor som överlevde och kom tillbaka hem efter striderna blev inte självklart hyllade som hjältar. Istället möttes de ofta av förakt och misstänksamhet och många av kvinnorna som Aleksijevitj har intervjuat beskriver att detta är första gången de pratat om sina upplevelser. Dessförinnan har tigit om allt.

Boken blir som en väv av vittnesmål ur ett mycket mänskligt perspektiv på upplevelser av ett krig. Långt ifrån historiebokens beskrivningar om stora slag och berömda krigshjältar läser jag om kvinnor som dödar och strider för sina ideal och sitt land. Men också om kvinnor som förbarmar sig över tyska skadade och som försöker hålla kvar vid något kvinnligt och vackert i allt det hemska. Ibland skildras vidriga detaljer om död och tortyr som knappt går att förstå, ibland lyser vackra ögonblick igenom som när en ny dag randas i vetskapen om att det kan bli någons sista. Många klarar inte för resten av sina liv av att stå ut med färgen röd efter att ha sett så mycket blod utgjutas.

Själva texten är lättillgänglig även om ämnet är svårt. Vittnesmålen lockar mig fram genom sidorna och jag hör verkligen kvinnornas röster i mitt huvud när jag läser. Tillsammans ger alla dessa unika kvinnoöden mig en bild av krigets vidrigheter och i alla fall en aning om hur det är möjligt att leva ett vanligt liv efter att ha varit med om något så fasansfullt.


Titel: Kriget har inget kvinnligt ansikte
Författare: Svetlana Aleksijevitj
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten
Utgivningsår: 2012
Förlag: Ersatz
Antal sidor: 447

söndag 21 augusti 2016

Söndagens smakbit: Allt jag säger är sant

Nu har smakbitarna dykt upp igen hos Mari på Flukten fra virkeligheten. Det hela går ut på att bloggare delar med sig av en smakbit ur en bok de för tillfället läser. Jag tycker det är ett roligt sätt att få nya lästips - ibland tittar jag bara inom för att se vad som bjuds och ibland - som idag - blir jag själv sugen på att dela med mig.

Jag har precis börjat läsa Lisa Bjärbos Allt jag säger är sant. Ganska länge nu har jag följt hennes blogg Onekligen och tänkte att jag verkligen borde läsa nån av hennes romaner också.

Och det går faktiskt ganska lätt att känna igen sig i stilen från bloggen (eller om det är tvärtom). Språket är rappt och kul, och av det lilla jag läst hittills blir jag sugen på att veta mer om sextonåriga Alicia som boken handlar om.

Smakbiten kommer ifrån början av romanen där Alicia har berättat för sina föräldrar att hon tänker hoppa av gymnasiet:

"Jag stänger av öronen och låter dem mala på, de säger ändå ingenting som jag inte redan kunnat räkna ut med röven att de ska säga.
   Yada, yada, yada, vikten av en utbildning. Yada, yada, yada, hur ska du annars få jobb. Yada, yada, yada, tänk långsiktigt. Yada, yada, yada, gäääsp!
   Sedan drämmer pappa i med vad han verkar tycka är det bästa argumentet hittills.
   "Det är din framtid vi pratar om här, Alicia. Ditt liv."
   Och då vaknar jag faktiskt till lite, för där har han i alla fall en poäng.
   "Exakt!" vrålar jag. "Min framtid. Mitt liv! Vore det inte rimligt att låta mig vara med och tycka till om det själv? Ni lyssnar ju inte ens!"
   Jag darrar kanske lite på rösten.
   Och det är inte för att jag är ledsen, direkt.
   Det är mer för att det känns så tröttsamt alltihop.
   Jag har precis insett att det är sjutusen akter kvar av den här diskussionen, och jag orkar inte, jag vill bara dra ner ridån, gå hem i pausen och skita i resten.
   Får man det, fast man spelar en av huvudrollerna?

Klicka nu in dig hos Flukten fra virkeligheten för att läsa fler smakbitar.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...